Precision och ett besök hos kameradoktorn

Jag var redan himla nära att tro att min kamera hade fått totalfnatt. Vi konstaterade dock att det inte var kameran som var problemet, utan objektivet. Jag snodde nämligen min morfars objektiv en stund (han har också Nikon) och med den linsen för ögat fungerade den alldeles prima.

Vi styrde ändå stegen mot kamerabutiken med garantin i ena handen och kameran i andra. Väl framme i värmen förklarade vi på stapplande finska vad problemet var, varpå gubben i affären lät höra en ljudlig suck och kom för att vrida på en liten oansenlig ring som visst var olåst eller något liknande. Hans min vittnade om att vi var idioter.

Men, liksom, jag kan trycka på knappen och jag kan inställningarna och det där, men i övrigt måste jag erkänna att jag inte vet ett skvatt om osynliga ringar och knappar och deras lägen. Det överlåter jag åt dessa kameratekniskt inbitna snubbar, vare sig de vill eller ej.

Det handlar om precision.

Den var fin så länge den varade

Vår jul såg ut lite såhär; varm och mysig med tända ljus, glögg och After eight till pianospel och julmusik.

God jul!

Hej igen! (utan igen, alltså, för det blir så tjatigt)

Julen var mysig även utan snö. Jag fick finfina julklappar som ni självklart ska få en tjuvtitt på någon dag, jag gick i kyrkan och fick en underskrift i konfirmationshäftet på kuppen, vi åt god mat och allt för mycket godis, vi träffade trevliga människor och njöt, ungefär.

Försök ignorera att jag hälsar er "god jul" alldeles för sent. Det döljer sig nämligen en orsak där bakom. Jag har suttit och knåpat med en splitterny design, därför att jag var så genomtrött på den gamla, avskräckande och dystra designen att jag helt enkelt inte förmådde blogga. Det kan bra hända att jag ännu gör vissa ändringar, men det här är hur som helst min julklapp till er: en ny design!

En jul utan snö?

Jag som blev så sprudlande glad när den första snön kom. Nu finns den inte kvar längre.

Dessutom är julen här om två veckor. Och en jul utan snö är ingen jul. Så är det bara.

Nyhet som ingen egentligen vill veta: Mitt rum i huset vi bygger har fått färg på väggarna och sitt slutgiltiga golv! Snart vankas det flyttkaos...

Livet - en enda marmeladklump

Jag brukar inte precis älska marmelad (sylt är så himla mycket godare), men den här burken gick minsann hem.

Och varför har jag inte bloggat? Jo, för att jag inte tycker om att pressa fram text/bilder, då det blir så mycket bättre om det kommer naturligt och frivilligt. Just nu är jag ganska stressad, och det känns som om jag misslyckas i allt jag gör. Förutom att det gäller skolan och främst en kär hobby, gäller det också bloggen, tyvärr.

Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan.

Men, om vi gör såhär, att jag försöker reda upp spindelnätet av sorgsna trådar så snabbt jag kan, så kanske jag återvänder strax med glimten i ögat igen.

Ingen jul i år? Snälla?

Tallin i mörkret. Det kändes som att vandra i en saga. 

Jag blir så stressad av att alla bara skriver och pratar om jul. I vanliga fall hade också jag varit en av dem som längtar sådär hjärtskärande, men nu är det inte vanliga fall. 

För det det första kommer hela vårt julfirande att vara kaotiskt. Ett hus ska packas ihop, och vi ska fira med en släkting som vi inte har sett på åratal. För det andra får jag inte äta pepparkakor och gröna kulor ---> enorm katastrof. För det tredje är jag pank och har inte råd att skämma bort alla med finfina julklappar, och det är ju det som är det bästa, att ge julklappar själv.

Åsynen av julgubben kommer att vara min enda tröst. Fast, jag måst öva mig på att hålla mig för skratt, jag finner nämligen julgubben ytterst komisk. Speciellt eftersom han ofta råkar gestaltas av min pappa. 

Poppoppoppoppoppoppoppoppopcorn

Jag har sötsaksstrejk. Men jag får äta hempoppade popcorn. Faktiskt.

Jag övernattade hos kompis på fredag, vaktade barn hela lördagen (de var faktiskt lite skoj att leka kurragömma och stå på huvudet och läsa bok och se på Barbie och äta köttbullar och allt det där man gör) och jobbade på ett projekt med en kompis idag. Jag har... typ inte haft en ledig stund på hela veckoslutet, och nu när jag har det och egentligen borde förbereda ett föredrag sitter jag och slösurfar på datorn.
Det är så det oftast brukar sluta. Jag känner mig som en vekling som inte kan stå emot.

Har du lust att vara ängel i natt?

Råd till er som förtvivlat suktar efter uppmärksamhet: Ta på dig ett par prima fjädervingar och traska rakt genom stan med ett fjantigt leende klistrat på läpparna, och du ska se att du minsann bli föremål för alla åskådares uppmärksamhet. Jag lovar att bilar t.o.m. kommer att sakta ner för att få se ängeln som trillat ner ifrån skyn.

Råd till er som helst av allt är små gråa myggor och undviker uppmärksamhet: Ta INTE på dig ett par prima änglavingar och traska INTE genom centrum av din by.


Jag gjorde alltså det här, traskade genom byn i färd med att leka ängel. En röd liten förnäm bil saktade faktiskt ner farten rätt rejält, och en gammal fiskargubbe stod där med pipan i mun och såg på ängeln som travade ner för backen. Först när jag svängde runt hörnet fortsatte han sin kvällsrunda.

Men varför i alla sin dar lekte jag då ängel? Jo, det är så att fotogruppen jag tillhör ska ha en utställning, och jag skulle fota min utställningsbild idag. Och det vet ju alla, att heter man Miss Erabell räcker det inte med en vanlig tråkig bild, utan eftersom jag inte fick lov att balansera en enorm guldspegel på huvudet, och eventuellt trakassera den en smula, blev det vingar som fick duga. Nu ska jag bara fundera ut ett lämpligt budskap/bildtext till bilden.

Och läsa på matteprovet. Men det är en bisak.

Miss Erabell goes barnvakt

Av någon outgrundlig anledning associerar jag till drypande deckarhistorier då jag ser handskbeklädda händer. Okej, jag erkänner att det har blivit lite för mycket Tio små negerpojkar för att vara bra för mig. Liksom, vem blir rädd av att se en läderhandske? Öhm, jag...

Gårdagen hade med sig en dos rosa konfetti, eller åtminstone känns det så. Mina blivande barnvaktsbarns familj kom nämligen över på middag. Jag ritade lite prinsessor och lekte häst och sånt där som man brukar göra, och det fungerade bra! Redan nästa veckoslut ska jag leka lite till :))

Vill ni veta en grej?

Bil från Tallin

Tänkte väl det.

Jo, det är såhär, att vårt skolkök har problem med rören i matsalen, för något "blev visst fel" under remonten som genomfördes för ett tag sedan. Ett pyttelitet fel, som inte stör någon på minsta lilla vis. Eller?

Ungefär en tjugo korta minutrar efter matrastens början reser sig nämligen alla mänskor, vars magar nu ska låtsat vara mättade, som i en våg. Kön ut ur salen förbi tallriksställningen blir med ens milslång, och den som inte skyndar sig får snopet nog sitta kvar vid sin plats och lyssna till fjärilarna som nyss börjat en aggressiv tango i var näsa.

Det är stanken, förstås. Den evinnerliga stanken som alltid pyr ut ur sitt bo vid en sisådär elva tjugo. 

Ja, man undrar verkligen vad skolan lägger pengarna på när de kopplar ett avloppsrör till skolköket...

Lite eld och vad jag gjort sedan sist

Åh, jag knäböjer för er, kära läsare, om någon mot förmodan ännu skulle hänga kvar. Jag känner mig uppriktigt sagt som en usel bloggare, vilket jag också är just nu.  Det känns ruttet.

Orsaken till mitt långvariga uppehåll är framför allt att jag har varit rätt så stressad ett tag. Jag har kanske inte haft mer program än vanligt, men inne i mitt huvud har det pågått så mycket mer att jag är alldeles utmattad. Fast, det känns som om stressen börjar släppa sitt krampaktiga grepp om mig nu, och som om jag kan börja leva igen.

Sedan sist har jag hunnit med endel. Jag har bland annat varit i skolan (överraskning?), krattat några futtiga kvadrat av vår gräsmatta, vandrat runt på de romantiska gatorna i "gamla stan" i Tallin (de döljer en helt ny och underbar värld) och druckit smoothie.

Dessutom har jag varit med fotogruppen i vår skola på utställning idag. Temat på utställningen var Afrika, och jag känner att det börjar pyra av idéer i min hjärna nu när vår egen utställning sakta närmar sig. Vi såg hur som helst en bild på eldsflammor , och jag erinrade mig om att jag faktiskt själv roade mig med att fota eld för en vecka sedan då vi var på landet (exempel ovan).


Ps. Jag ska försöka blogga bättre nu, jag lovar.

Svamp och adrenalin och att vara hemma

Hemma. Har uthärdat den första skoldagen efter lovet, och är lika trött som innan. Okej, bara nästan. Men det räcker mer än väl. Loven borde vara trippelt så långa, allihop. Då skulle de eventuellt åstadkomma något.

Vi var på landet under lovet och ja, jag simmade. Att jag typ inte tog ett enda simtag och att det var i samband med bastun och att mina tänder skallrade något förfärligt och att jag skrek av smärta och allt det där, det kan vi hoppa över. Men  jag gjorde det, jag klättrade ner för den hala simstegen, och jag doppade mig. Jag riktigt pyser av stolthet, så att ni vet.

Dessutom var det inte fullt så kallt som jag hade föreställt mig. För mitt inre såg jag sylvassa nålar och ångande is, det var snarare sveda som från en brännässla. Och adrenalin var det också, som förstärktes av mina rop (ehhee).

Utöver det har vi ungefär bara plockat svamp, så till denna grad att jag ser stjärnor när jag nu tänker på svamp. Till en början fick vi tjugo liter av grannen, och så vandrade vi själva runt i skogen och plockade och plockade. Jag kan tala om att jag vid det här laget har ont i magmusklerna av hela "böj och sträck"-proceduren. Mycket lyckat.

Höstlov

Höstlov. Jag smakar på ordet. Det smakar avslappning. Skönt.

Jag ska faktiskt försöka ta tillvara det här höstlovet, för det är ju som sagt bara ett per år. Jag ska för en gångs skull försöka ta mig tid att läsa ordentligt, jag ska ägna min familj en tanke eller flera, jag ska vandra i naturen, bada  bastu, skrika av adrenalin då mina fötter sätter vattenytan i rörelse... Lite sånt.

Därför tänker jag också låta bloggen ha lite lugn och ro för sig själv. Ingen uppdatering på några dagar, alltså, men jag ska försöka ha med mig famnar fulla med höstinspiration då måndagen kommer.

Soffpotatis?

Den nya perioden i skolan bådar inte gott. Är det faktiskt tillåtet att ha samma lärare fem lektioner i veckan på högstadiet? Jag hoppas på ett nej...

Dessutom hade vi handboll på programmet idag. Jag ljuger inte då jag säger att jag avskyr handboll. Jag tror inte att mänskor förstår det, men den där lilla ettriga bollen förvandlas till ett monster i mina ögon, och hela stämningen i sporten får mig att må illa. Jag lider.

Tro nu inte att jag är en soffpotatis, nej, jag tycker innerligt om att sporta, det gäller bara inte just handboll, och resten av hopen bollsporter som ständigt motar resten av grenarna åt sidan.

Ännu letar jag efter en sport som visar sig vara som gjord för mig, som jag är tillräckligt bra i. För än har jag inte varit fullt begåvad för att få träna en sport riktigt hårt.

Och det är det jag vill - träna hårt.

Och fota och allt annat skoj, såklart.

Tåg

Det är behändigt att röra sig med tåg.


Förresten så fick jag ta del av en sällsynt suspekt novell idag efter att jag skrivit modersmålsprovet. Den handlade om något i stil med en fru som tog livet av sin man med en lammfilé och sedan lurade de lite whiskey-lummiga poliserna att äta upp beviset.

Våra modersmålstimmar är som sagt lite speciella.