Jultidningar och vatten i skon

Känns lite ironiskt, det här. Snopet, liksom.

Varför?

Jo, det ligger till så här, att jag är lite i ett lite smådesperat behov av pengar, och nu när julen närmar sig med myrsteg kommer ju pengarna nästan mot en som flygpost! Hur? Jultidningar, såklart!

Perfekt, tänkte jag, och drog med mig en kompanjon. Om det var lönsamt, det kan man återkomma till, men vi stretade hur som helst runt från dörr till dörr i vår lilla stad med ett lite påtvingat försäljarleende fastklistrat på läpparna. Läppar som var röda av stress.

För vi märkte rätt fort ett mönster i försäljningen.

Streta på, svettas, klättra upp för trappsteg till en ogästvänlig dörr, klappa kompisen på axeln, limma fast det ljuva leendet, presentera ärendet ("Hej! Skulle ni vara intresserade av att köpa jultidningar? Prima julklappar!"), se hur kunden vrider sig obekvämt i färd med att komma på en ursäkt som inte låter alltför aggressiv, höra de allt för välbekanta orden "Nej, tack".

Alltid så. Från dörr till dörr. Alltid någons son, något barnbarn, eller så mycket som frus kusins dotters kompis lillebror (!), som hade första platsen bokad. Vem skulle vilja köpa av oss? Ingen.

I fyra långa timmar kämpade vi för att leva upp till budskapet som stod innanför reklambladets pärmar: "Ge inte upp". Efter dessa långa lönlösa timmar trotsade vi trots allt vårt motto, och vände hemåt.

Då öppnade sig himlen. Regnet var överallt; i luften som omringade mig, på paraplyet, under paraplyet, i munnen, som sjöar i skorna, på byxorna... till och med godishalsbandet, som fick gestalta en klen tröst i en stor värld, smalt sönder av allt vatten!

Som tur är inte jag gjord av socker, och lättbotad är jag också! En varm dusch, en kopp rykande te och varma smörgåsar är mer än tillräckligt. Jag är nöjd, men frågan gällande ifall det lönar sig att satsa på jultidningsförsäljning förblir öppen...