lördag 18 juni 2011

Högholmen - bildbomb
















Det gick sådär att fota djur med ett 50mm objektiv. Sen är jag ju inte extremt insatt i djurlivet heller.

Fönstertvätt

Misstolka vänligen inte. Det är inte jag på bilden, för SÅ kort är mitt hår ändå inte.

Det är lördag och jag tvättar gladeligen fönster (att jag varvar det med godisätande är en bagatell). Visserligen får jag en ynklig lön för det hela (fönstertvättandet, inte godisätandet), men ändå... Visst är jag duktig, liksom? 

Dessutom regnar det, och jag har inte orkat lägga ner min energi på att redigera bilderna från igår. Visst är jag duktig? NOT.

torsdag 16 juni 2011

Sov sött & dubbelexponering

Idag har jag kommit fram till att min nya hobby är dubbelexponering av bilder. (exempel ovan)
Tyvärr har jag ingen analog kamera, och det känns en smula fuskigt att göra det hela digitalt. Men jag uthärdar det, jag är stark.

Efter ytterligare en film ska jag krypa ner bland mjuka, lockande lakan, drömma om en avlägsen morgondag, vakna... på grund av en fruktansvärd väckarklocka som vittnar om att det är dags att bege sig av till närmaste zoo på broderns bevåg. Man ska ju lära sig allt vad djur heter också, när man är liten.

En alldeles obetydande incident

En utlänning vandrar hukad under en regnkåpa genom ett stilla Helsingfors. Om solen skulle skina skulle den vara nära sin höjdpunkt, men icke sålunda eftersom regnet smattrar mot kullerstenarna. Utlänningen ser sig om, blottar en polis i hörnet mittemot. Sneglar polisen misstänksamt mot denne absolut oskyldige herreman? Det gör han alldeles tydligt, för ett ögonblick senare står han redo med handklovarna framför utlänningen som förbryllat lyfter på ena ögonbrynet. Polisen börjar prata ilsket, så att fradgan syns i mungiporna.

Ursäkta, men du skulle inte kunna ta om det hela på engelska?

Polisen tappar hakan. Du är dessutom för gammal, konstaterar han vid åsynen av grått hår.

Förklaring: Igår var en fånge på rymmen i hela 45 minuter, efter att ha hoppat ut i farten ur en polisbil. I jakt på förrymlingen råkade då polisen tro att denna utlänning var nämnda fånge. Bra intryck man som utlänning får av Finland, ju.

onsdag 15 juni 2011

Svepande gester


Hej 
Man kan fota klädesplagg också
Det gjorde jag nyss
I brist på bättre
Punkt

Två dystra faktum att inse


1. Jag hann inte läsa ut Jag saknar dig, jag saknar dig!. Mycket sorgligt, särskilt eftersom det bara var typ 80 sidor kvar. Mycket bra sidor, dessutom.

2. Jag är ingen lycklig ägare av en fjärrutlösare. Jag har ingen fjärrutlösare alls, vilket resulterar i misslyckade självporträttsförsök som ovan.


Men, det är väl världsliga saker? Det är sommarlov, jag ska briljera med usla engelskatalanger idag, och även brorsorna är nyklippta och skapliga att se på - vad kan väl vara bättre än det?

En sorgens ros

Eftersom vi av en anledning idag ska äta middag tillsammans med ett äldre engelskt par, kom det sig att vi hyrde en film igår, inte mig emot. Filmen var rätt trevlig, en vanlig romantisk komedi som sådan, men då jag kom på mig själv med att tappa andan bara för att en äldre man tappade sitt andningssystem pga att en bäbis ansåg det vara en leksak, och jag insåg att jag påminner om min bror synnerligen mycket då han ser på TV, då gick det för långt. 

Slutsats: Jag ska sluta leva mig in när jag ser på film. När jag läser bok också, för den delen. Jag saknar dig, jag saknar dig! är nästan för blödig för mig - behöver jag söka hjälp?

tisdag 14 juni 2011

Maskrosdramatik


Gammeldags forever

Varför får ovanstående foto mig att associera till Emil i Lönneberga? Svara på det, och jag bjuder dig på glass! Fast man ska aldrig lita på mig, så det kanske är bäst att inte svara alls.

Så, jag tror att jag försöker reda ut det hela alldeles själv istället. 

Alternativ 1 - Vi (läs: lillebror) såg lustigt nog på Lotta på Bråkmakargatan igår, och eftersom författaren är den samma är det möjligt att min hjärna lägger sådana detaljer på minnet.

Alternativ 2 - Shortsen är onekligen typiska Emil-shorts.

Alternativ 3 - Smutsiga barfota fötter.

Jag kan inte bestämma mig för vilket...


Förresten så har jag gjort en deal med en kompis gällande att jag ska ge henne boken Jag saknar dig, jag saknar dig! åt henne i morgon. Inget desto mer, förutom att jag nyss bestämde mig för att jag absolut vill läsa om boken innan jag överlämnar den. Mer om hur utmaningen artar sig får ni vet i morgon.


måndag 13 juni 2011

Några döda celler som försvann-stor sorg

Ifall någon liten vetgirig unge mot all förmodan skulle undra, kan jag tala om att bilden är tagen för ett par dagar sedan när vi planlöst flydde på en buster-tur i det kvalmiga vädret.

Och, på tal om ingenting, halva mitt hår är försvunnet efter en timme i frisörstolen. Kort burr, är vad som återstår. Okej, lite över axellångt burr, men ändå... Jag är inte jag, om ni fattar. Det känns tomt. Men jag lär väl överleva, särskilt som jag planerar sätta i lite ränder inom en snar framtid.

lördag 11 juni 2011

Sagt om får


"Dom skiter åtminstone mycke!"
Och det stämmer, hela fårhagen är för tillfället översvämmad av dessa små kulor av lammavföring. Det gäller att trampa rätt, som sagt.

Förresten är det dags för mig att klargöra att vårt får härmed är namngett, tack och lov utan smärre religiösa ceremonier. Tyvärr var vi tvungna kompromissa en aning, eftersom fåren tagna från ett annat ställe än våra absolut skulle heta något på "I" av minnesskäl och jag inte direkt var med på noterna. Idisslar-Hubertus, var namnet, och han ska komma att heta så för all framtid.

God natt, lille Hubbe, och ni andra också, för den delen (inte lika viktigt).  

Att inse saker och ting...



...som sommarlovet. Jag har sjuan bakom mig och är redo för överlägsna schteeekar-blickar kastandes på fjutteputtarna som beträder min skola i höst. Nejdå, men bittert kan jag konstatera att det är först nu, en vecka efter mitt sommarlovs början, som jag kan njuta av det. Det är först när man tar en liten oplanerad strandutflykt i vardagen sådär apropå, och när dagen inleds med dopp i havet och morgonmål på terassen, som sommarlovet känns i hela kroppen. Och inget fel med det, jag trivs!

söndag 5 juni 2011

Sagan om att få ett husdjur - äntligen

Hur jag har klagat och längtat och tjatat och gnällt och smörat och velat. Hur mamma har stoppat motsägelsefullt och hur pappa har nekat. Idag var det tid för att trotsa den osynliga lagen. Vi åkte, vi kom, med det första djuret någonsin i släptåg.

Att tränga in sig sju människor i en medelstor inombordare (ickebåtmänniskor: ignorera blint), det är alltid något, men att dessutom resolut ställa ner fyra små försynta lammungar i en akter på två kvadratmeter, det slår allt. Vi, som alltid är ute efter en första plats, gjorde förstås allt detta, enbart för en belöning i form av ära och berömmelse.

Fick vi det? Nej, men det var rätt så väntat. Vem bryr sig om ett får, en människa eller bådadera? Istället kan jag, flickan som skulle leva ett liv i en steril familj vad gäller djur, har nu fått ett eget får, som alltså får symbolisera mitt husdjur. Alla ni kattkramare och hundkrafsare, hamsterjagare och undulatfantaster, medge att ni aldrig har ägt ett får. Medge det, och låt mig skina en smula. Man tar nämligen inte hem får hur som helst och utan vidare.

För, ser ni, får ska märkas också, så mitt får har för närvarande två banangula plastbitar till örhängen, och jag tvingades bevittna den oroväckande stunden då fåren skulle piercas. Tanten, fårskötaren, berättade att hennes  käkar är spända till darrningstillstånd varje gång hon klickar fast ett märke i en av älsklingarna hennes öron. Jag förstår henne mycket väl. Inte var det gärna som jag såg pappa hålla ett stadigt grepp om det panikslagna fåret, och inte var det gärna jag hörde klicket när hålet bildades. Ändå ville jag se på, som för att riktigt veta vad mitt får har genomgått.

Att leka att får är hundar är inte särskilt lönsamt, och ändå gjorde vi det, som för att bevisa att det är möjligt. Något så motsträvigt som dessa fyra lamm vi skulle ha med oss, i koppel, har jag dock aldrig stött på förut. Skulle jag gå framåt skulle fåret gå bakåt, skulle vi gå snabbare satte sig fåret på bakhasorna och protesterade vilt, och skulle vi bromsa drog fåret med mig på en vild galopp. Samtidigt måste jag hålla koll på att fåret inte ströps av linan, vilket hänvisade till metoden att helt enkelt följa med i fårets takt, löpning på hög nivå.

Tips till blivande fårskötare: För att få ett får i trotsåldern att röra på påkarna - ta ett stadigt grepp strax under svansstumpen och ge fåret en liten kick. Meddela mig om inte det ger resultat.

Ett som är säkert är att jag håller mig ifrån slaktandet i höst. Får är nämligen inte livskamrater i stil med sköldpaddorna, nej, de föds till liv för att dö, för att tuggas av giriga käkar. I vintras insåg jag att jag faktiskt klarade av att smaka på de andras får (anklaga mig inte för att vara djurplågare, tack), och att köttet rentutav var läckert. Sådana saker blir man inte särskilt glad över att inse, men så länge jag håller mig ifrån vårt eget får ska väl allt gå väl.

På holmen vandrar alltså för tillfället fyra får av Finsk lantras runt och betar i en groende hage. Jag hoppas att de njuter av stillheten och lyxen i att få vara själva, för i morgon får de sällskap av åtta ytterligare får, biffiga som bara vad, och bara ödet kan avgöra om fåren kommer att komma överens.

Observation: När vi besteg holmen fick den lilla taxen spel och skrämde slag på mitt får, något som ledde till en kapplöpning som slutade mitt i ett kärr. Där satt får och hund snäll bredvid varandra och darrade förskräckligt. Ett får som bräker och en hund som skäller i kör, det är något det.


Jag måste erkänna att det här blev lite blödigt, för i skrivande stund råkade jag framkalla minnet av mitt lamm, och jag erinrade mig om att jag är snäppet under 300 km ifrån det. Snyft, inte sant? Hur som helst, bilder på mitt får och dess umgänge får ni se så fort jag har överfört bilderna från kameran.