torsdag 31 mars 2011

Jag har gått och kärat ner mig...




...i en kamera. Eller rättare sagt flera kameror. Dessa kameror, som nu har blivit föremål för min kärlek genom ett historieprojekt i vilket jag forskar om kameran, är inte vilka underbara kameror som helst, nej, de är klassiska kameror = det absolut charmigaste som finns ifall ni inte visste det. När det kommer till kritan är de nog rent utav bedårande...


Ni kan ju vara vänliga och förbereda er på att jag i nästa stund har kärat ner mig i något alldeles annat och minst lika underbart -.-

Otrevligt besök i min mun

Missbrukande av alla tänkbara saker leder oftast till en enda sak, ungefär som att alla väga leder till Rom - tandläkaren. Jag missbrukar dock inte droger eller mediciner eller andra läbbiga medel som endast är till för riktigt mystiska kusar, utan saker som morgonjuice, godis, tuggummi och andra trevliga mojänger tycker om att vistas i min mun. Till mitt stora förtret.

Idag gjorde jag nämligen en mindre ståtlig entré på tandläkarstationen medan andan och gråten fick samsas om platsen i min hals. Som tur är vann andan, för annars hade jag väl varit död nu. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara rätt så död när jag väl kom ut från det kusliga rummet efter att ha haft munnen fullproppad av alla tänkbara otäcka grejer som jag inte ens ids nämna vid namn, men hela tandlappningsprocessen gick faktiskt betydligt bättre än väntat. Så där fick ni er, ni typer som fått mig att bli livrädd inför mitt första borrningsbesök.

Ja, på det hela taget gick det rätt bra. Såvida man inte räknar med mammas halvt krossade hand och ett fjantigt snett leende som vägrade lämna mina läppar, alltså.

onsdag 30 mars 2011

...och halvdöd därtill

Utmattad snubblade jag mig nyss igenom en länk som fortgick till hälften i promenadform (skyll inte på mig), men känslan efteråt är lika skön som alltid. Det gäller nämligen att få konditionen i skick nu, eftersom en av våra alla egendomliga impulser ledde till att vi nu ska delta i skolmästerskapen i badminton. Det blev så av en slump och en stressad jumpalärare, lyder min klena ursäkt. Vi är nämligen ganska rejäla amatörer, och utan en aning om vilken nivå de andra deltagarna står på ska vi på egen hand ge oss ut på nya äventyr nästa fredag. Lite pirrig och ångerfull är man allt.


vi = jag & co. - 1

...och så blir man blind på kuppen

Eftersom jag litar på att denna någon där ute i världen som läser den här bloggen är oerhört intresserad över vad som försiggår på mina gymnastiklektioner ska jag nu tala om vad vi gör varje onsdag, sista timmen i skolan.

Det verkar nämligen som om det är lite Tusen gånger starkare-känsla i vår skola eftersom det manliga könet utan orsak alltid får ha stora salen för sig själv medan vi kvinnor blir ivägkörda till en liten scen där alla sjuttioåtta elever ska rymmas för att dansa jazz.

Tyvärr dansade vi inte jazz, men vi lekte blindbock! Där fick vi minsann förklaringen till varför vi varit tvungna att släpa med oss alla ögonbindelsaktiga ting vi hittat, för nu skulle vi ha handikapps-vm i blindformat.

Vill du leka denna smått komiska lek är allt du behöver en ögonbindel, ett par lagkamrater samt ett motståndarlag som ställer sig på andra sidan utrymmet för att skydda sitt mål. Hela företeelsen pågår i blint tillstånd och genom att lyssna på en kula inuti en boll ska man höra var bollen befinner sig och sålunda hindra den för att komma innanför mållinjens gränser. Enkelt, roligt och smart - framöver ska alla leka blindbock!

tisdag 29 mars 2011

Högklassigt kvällsmål

Tydligen borde jag skaffa matblogg istället, eftersom mat helt tydligt är det enda jag tänker på. För att räkna upp vad jag har ätit idag: gröt, sushi (mycket händer på modersmålstimmarna), någon form av sushisallad, spenatplättar, berlinermunk och nu smoothie som kvällsmåll.

Utlåtande av matlagningsprofeten Miss Erabell:

Smoothie är en enkel och lättsmält rätt som du tillreder på två sekunder och äter lika snabbt. Det enda redskap du behöver är en mixer, en smoothiemaskin eller en matberädare som du knäpper på och låter hållas i någon kort minut varpå rätten är klar att avnjutas kall och som sådan. Strö resterna av huvudingrediensen du använt som strössel på toppen och framför dig har du en portion värd att serveras på restaurang. Smoothie kan varieras som ohälsosam med socker och nyttig med banan - jag föredrar den nyttiga varianten som både kan kännas fylligare och sötare på ett uppfriskande sätt.

ingredienser till min ytterst professionella bärsmoothie:

banan
hallon
blåbär
naturell yoghurt

Kombinera ingredienserna hur du vill och mixtra med olika mängder eller fantisera fritt för att göra just din smoothie personlig och originell. Ät din smoothie som morgonmål, mellanmål och kvällsmål - du kommer aldrig att tröttna.

Domare, examen och berlinermunkar

Idag har jag genomlidit världens i särklass mest motbjudande dag på alla sätt och vis. Först och främst flöjtexamen, över vilken jag som äkta lipsill gråtit mig till sömns över igår. Den gick väl si sådär. Man spelade fel några toner hit och ett par toner dit, snubblade sig igenom ett par skalor, började typ att gråta över all nervositet och stress, tvingades se domarna i ögonen, spelade prima vistan uslare än man kan tänka sig osv. Men jag lever, kan man konstatera såhär i efterhand. Även om det är sånär på snudd.

Strax bär det av igen, åter i flöjt avseende. Den här gången är vi fyra flöjtister om man räknar med mig (men jag räknas ju inte om allt ska vara riktigt så då är talet tre) som tutar i ett kör och så låtsas vi gladeligen att det är underbart och att vi älskar att spela flöjt. Kvartett, kallas den lilla sammankomsten. Den suger.

En av domarna sade förresten under examen att det syns att jag tycker om att spela flöjt. Han måste ha fått något om bakfoten.

Hur som helst, vem vill väl inte ha en smaskig berlinermunk som tröst?

måndag 28 mars 2011

Jane Eyre


 Jag läser Jane Eyre. Frivilligt. Absolutikurriduttigt frivilligt. Jag är duktig.

Hat

Ni vet den där svaga, rätt obehagliga känslan när man vet att man inte är något. Det är liksom en liten lurig känsla som smyger sig på en bakifrån, och så står man där så där lagom rakryggad som man alltid är och har beskedet i handen. I mitt fall stod det:

Jag är inte en flöjtist.

Så nu vet ni det. Jag är inte en flöjtist, och innerst inne har jag nog aldrig varit det, även om jag kanske stundvis har inbillat mig mycket. Men jag är alltså inte en sådan. Och det känns så himla skönt.

För tillfället har jag lust att bara grabba tag i det där glimmande röret till instrument och drämma till det riktigt hår i väggen (vilken förstås ska bestå av betong). Kras.

Tyvärr är jag tvungen att behärska mig, alltså får ni nöja er med en rivig angstbild.

söndag 27 mars 2011

Anananas

Ett stående (dock tråkigt) skämt som min pappa aldrig tröttnar på är den här lilla frågan:

Vad heter ananas på engelska? Ananas eller Anananas?


Så väntar han sig att den utsatte personen ska svara antingen det ena eller det andra så att han sedan får ryta till med att det inte alls heter så utan pineapple!

Sorgligt, jag vet.

Men nu var det så att vi för en gångs skull hade fått hem en ananas av en eller annan anledning, och att jag bestämt skulle fota den. För jag hade nämligen fått en idé.



 Ananasen skulle ge upphov till världens godaste pizza, som kanske blev just så god tack vare den lille filosofen som jag hade på besök!



lördag 26 mars 2011

Den mystiske filosofen

Medan jag för en stund kommer att inta badrummet överlåter jag bloggande åt en synnerligen liten filosof som nyligen gjorde en mindre statskupp och erövrade vårt hus. Varsågod, filosofen!

XD  Jejj! Trevligt att få hälsa på den här bloggen! Jag är attackerad av en liten ligist, så jag hinner inte skriva så mycket... hehehee Visst är det härligt när solen börjar titta fram mellan träden! Jag får en RIKTIG vårkänsla och att det var en otroligt förfärlig snöstorm igår gjorde inte den sämre. Dessutom smalt all snö bort under morgonen innan jag hann ut. Så... TREVLIG VÅR, för det är det :)
Hälsningar: Den Mystiska Filosofen

Folk kan visst slå en med häpnad

http://ewelinann.blogg.se/images/2010/rullstol_77846691.jpg
Jag sitter i soffan och ser ut över den lilla mysiga gata som slingrar sig förbi vårt hus då jag ser en raket åka förbi. Vid närmare eftertanke var det dock en människa sittande i rullstol, men fort gick det. Det slog mig att jag eventuellt borde anmäla honom till handikapp-vm, men sedan erinrade jag mig om att jag är feg och inte skulle våga göra det. Nog var det harmset.

Bloglovin

Följ min blogg med bloglovin

Läsarna spelar tydligen ändå en viss roll eftersom jag direkt lägger till min miserabla blogg i bloglovins arkiv.

Åter en blogg i mängden

Det är dags för mig att ta ett nytt steg upp längs med livets trappa genom att starta en ny blogg. Min mening är inte att låta filosofisk, men jag vill försöka få er att förstå att detta är ett stort steg för mig som jag vill ta utan att behöva betraktas som ett blödigt pucko.

Miserabelt var namnet. Varför? Jo, jag ville på något sätt få med den här motsatskänslan och ironin redan från första inlägget. Mitt liv är nämligen inte miserabelt. Varför? Jo, jag lever här i en igengrodd by som inte befinner sig i dagens Japan, jag har två snälla och gosiga föräldrar som vill mitt bästa, jag har nöjet att få spela badminton, jag har funnit böckernas värld även om jag lämnat den om så bara för en stund och jag har äran att få driva denna blogg.

Något jag är väldigt bra på att få är plötsliga impulsanfall. Ett exempel är när jag fick idén till denna blogg. Jag gick hem en underbar dag från den miserabla platsen skolan och tänkte som bäst på ordet miserabel när det föll mig in att min nya blogg (som jag innan dess inte haft en tanke på att starta) skulle heta precis så. Jag valde att kalla mig själv Miss Erabell, eftersom det var den första ordlek jag kom att göra med bloggens namn. Vad jag heter i det verkliga livet är och förblir en hemlighet, för ni kommer väl inte tillbaka om ni inte har något att grubbla på?

Så tänker jag.

En sak vill jag göra klart för er, ifall att ni av någon absolut outgrundlig anledning skulle ha hittat min blogg: Jag skriver inte för er, inte heller för era vänner, farmödrar eller gamla onklar. Jag skriver för mig själv och för att jag ska ha en plats som är villig att publicera min galenhet, min smarthet och mina brister. Ändå uppskattar jag bevis på läsare i form av små uppmuntrande eller kränkande kommentarer (sådär som en liten påminnelse).

I mina desperata försök att inte bli allt för långrandig lämnar jag nu er för en stund, men jag kommer tillbaka, det lovar jag.