tisdag 31 maj 2011

I'm back

Med tankarna på annat håll i något som kan vara en liknelse av en evighet, har jag nu äntligen klarat av att slappna av och inse faktumet att jag faktiskt saknar att vara miserabel. Så, här har ni mig, den sista dagen i maj, även om den är skön som synden.

"Vad har Miss Erabell sysslat med, då när hon inte har bloggat här?" undrar ni stilla. Hon har arbetat, grubblat och fotat. Hon har varit på sin sista flöjtlektion också, och varit med på sin sista gymnastikvårfest. Det känns förvånansvärt bra, men onekligen annorluna. En ny miserabel flicka stiger ut ur larven på den gamla. Hej, här har ni mig!

fredag 13 maj 2011

Man blir arg, som sagt

Blogger angstar, rejält därtill. Igår skrev jag ett väldigt fint inlägg om cykeltanter etc. och så bara protesterar blogger och tar bort det i likhet med allt annat. Så himla frustrerande! Jag får spader...

torsdag 12 maj 2011

Er dag - grattis

Ni vet antagligen hur det ligger till med saker och ting som blogginspiration, den stiger och den sjunker. De senaste dagarna har min inspiration legat och kvidit och slingrat sig längst nere på bottnen av en brunn. Det var nära att den kvävdes helt och hållet, men nu räddar jag den, i sista stund. Och jag är konstigt glad över att jag gör det.

Min lillebror fyller år idag. Han når skolmogen ålder och kan sålunda börja skolan i höst. Det känns fel, på något sätt. Han är ju allas vår lilla barnunge, inte får han bli stor. En annan som blir stor är min filuriga vän, så ett grattis till dig såhär lagom anonymt.

En ruskig tant cyklade på mig idag när jag steg av cykeln intill min kompis. Hon lät som en gammal onkel som har rökt i sjuttionio år när hon röt så väldigt. Hennes ögon var nattsvarta när hon kallade mig för idiot. Men liksom, hade hon inte kunnat meddela i förväg att hon hade tänkt passera oss lite tidigare, istället för att stanna rakt inpå mig? En vuxen borde åtminstone ha vett att behärska en sådan situation, tycker jag.
Jag är fjorton år, och bara ett barn.

torsdag 5 maj 2011

Pianogubbar

Vi tar en liten redogörelse gällande det här med pianogubbar, av vilka det förresten finns flera sorter, av vilka jag tänker ta upp två.

Vi börjar med den läckrare sorten, som såklart består av manliga artister spelandes piano. Helst ska de också sjunga bra, men det är bara rosen på prinsesstårtan (som inte är någon prinsesstårta utan ros). För att ta till snubbar som Bruno Mars och Owlcity - fantastiskt. Bevisa motsatsen kära människor, eller inte.

Så finns det den där sorten, eller kanske rasen, som består av inbitna konstnärliga musiker med reumatism i fingerknölarna, skalliga huvudknoppar och vajande gestalter. Lägg till en krokig näsa och en frän lukt av herrparfym samt ett sluddrande tal, och du har ett föremål för din undran. 

VARNING: Undvik dessa gubbar!

Gör inte som jag som måste dras med en av dessa gubbar minst två gånger i året när det är dags att öva inför flöjtkonserten. Ta inte risken att vara tvungen stå instängd i ett litet, unket rum med just en sådan gubbe. Då kan flöjten vara en klen tröst, även om den i andra fall är allt annat, för en flöjt är ju onekligen väldigt vass - och perfekt att trä små pianogubbar på!

Flygande skor?

Jag har ett litet minne av att ha läst något om en lustig figur som hade bevingade skor, men jag kan inte placera det hela, något som är frustrerande till 100%. Därav bilden.

Fakta: 1500m är inte min sträcka även om jag förbättrade min tid med en knapp halvminut sedan senast. Jag tycker inte om det. 

tisdag 3 maj 2011

Såhär officiellt, liksom

Ja, nu är jag då alltså fjorton på riktigt, så inga sidoskyltar på bloggen kan leda någon vilse. Det hela skedde på måndag, igår. En helt vanlig, men rätt så usel, dag.

Hur känns det?
- Alltså, ööh... det känns liksom inte. Man bara vet att nu är man en fjortis, och att alla vet det, och då är det bara att leva upp till sin roll. Alla åldras hela tiden. Något konstigt med det?

Nu vet ni det. Och jag vet att jag har fått klocka och ringar och väska och mysdräkt och sånt.
Någon som vill säga grattis?