Tåg

Det är behändigt att röra sig med tåg.


Förresten så fick jag ta del av en sällsynt suspekt novell idag efter att jag skrivit modersmålsprovet. Den handlade om något i stil med en fru som tog livet av sin man med en lammfilé och sedan lurade de lite whiskey-lummiga poliserna att äta upp beviset.

Våra modersmålstimmar är som sagt lite speciella.

Galet på Galna dagar

Det är rentav komiskt att stå utanför Stockmanns varuhus och bara betrakta folkmassan som rusar in som huliganer då klockan klämtar tolv. Den där girigheten som vilar som en hinna över massorna är sjuklig. Mänskor är ganska sjuka när det gäller shopping, faktiskt. 

Mina kompisar kramade några spöken innan också vi trängde oss in genom de smala glasdörrarna, men jag valde att fota dem istället. Spöken är inte riktigt min grej, förstår ni.

När vi insett att Galna dagar trots allt är lite för hett och trångt och hektiskt och allt det där, gick vi till Monki istället och jag kände mig som en liten barnunge då jag förundrades över den spegelbeklädda provhytten. Liksom, väggarna var speglar, dörren var en spegel och taket bestod av speglar!

 Speglar kan man ju som känt fota sig själv i.
Jag tror att vi tillbringade lite på fyra timmar i stan, och då hann vi också äta oss feta på Mc Donalds.

Fast jag är nöjd så det förslår, för jag kom hem med en lurvig, grå flis, så nu kan jag leka björn utan dåligt samvete.

Om att bryta två ben i en arm och vara tvungen att ha armen i paket från början till slut

Min bror bröt armen bara lite plötsligt. Han klättrade visst i ett träd med en kompis och kom hem med stora tårar i ögonvrån, och jag kan säga er, att aldrig har jag sett min bror gråta över smärta. Möjligtvis, eller garanterat, för annat, men aldrig för att det gör ont.

Jag tycker lite synd om honom nu. Sjuåringar är nämligen ganska självständiga varelser, och de trivs med att vara det. Så när rörelsefriheten rätt som det är blir begränsad och man ständigt är i behov av hjälp är det ju lite tråkigt.

Nej, mycket tråkigt. Med tonvikt på mycket.


När vi efter rätt många, långa timmar på sjukhus återvände hemåt med sjuåringens arm gipsad från handled till axel brast barnet ut i gråt.

-Jag orkar inte äta min berlinermunk idag, är hans motiv.

Stackars lilla bebis, du tänker på berlinermunkar när du just har brutit båda benen i armen. Men, jo, alltså, det går nog bra att äta den i morgon också.

Nejtack till hembakat och lite kameratjat

Jag minns inte exakt när det var (ajj, misstänker att mitt unga minne sviker mig) som vi åt bullar, hela familjen. Färdigköpta, djupfrysta, förstås. Hur skulle det annars gå hem? Dessa bullar är nämligen de allra godaste som finns, lagom härligt kladdiga i mitten, men inte utan en krispig yta som får alla att smälta under dess bragd.

Så, ni som envist håller fast vid det gamla hederliga hembaket: Ja, ni är hälsosamma och snusförnuftiga och allt vad det heter, men ni missar något som ger hembaket en tredjeklass-kupé. Tro mig.


Så kan jag också intyga om att den där lilla gnistan som alltid börjar flamma inom mig vid åsynen av en kamera inte har slocknat sedan mars. Om någon gammal, trogen läsare fortfarande hänger kvar kanske ni minns det här inlägget. Då gjorde jag ett projekt i historian som omfattade kameran från dess tillkomst tills alla finessrika apparater som har hand om vår värld idag. Jag tyckte om det projektet, faktiskt. Det är en helt annat glöd i texten när man skriver om något man tycker om.

Då var det alltså en samling klassiska kameror jag förälskat mig, med drömmar om att ha en samling någon gång, och utan att riktigt ha släppt den tanken ännu tipsar nu Fotogeniquee om min nya kärlek. En nymodig dröm i gammal förpackning är Fujifilm x10! Och nu undrar jag om det finns någon gräns på vad som är tillåtet/rimligt att önska sig i konfirmationspresent, då det tillfället infaller om si sådär ett år.

Hejdu

Egentligen borde jag väl ha välkomnat oktober igår, men min hjärna var rätt så tom då, så jag klarade tydligen inte av att tänka riktigt så långt.

Jag välkomnar också söndagen med öppna armar, men rätt dystert ändå, för hela dagen ska slösas bort till provläsning. Skolan är som pesten. Fast värre. (Okej, nä, men det känns så...)

Love

Kärlek åt veckoslut!

What a day

Jag tycker inte om bilden, den är stökig. Men i förrgår tyckte jag om den. Därför...

What a day... 

Först finskaprov. Bara ifrån ordet avdunstar det äcklig stank. Okej, inget ont mot själva språket, men lektionerna och hela min handikappade inlärningsprocess gör det näst intill outhärdligt. Jag är en smula förvånad över att jag över huvudtaget har blivit godkänd varje år. Hittills...

Så, efter en rätt intet sägande modersmålslektion, skulle jag och kompanjonen ha en och en halv timmes håltimme i väntan på en ytterst eftertraktad bildkonsttimme. Nja, inte precis eftertraktad då resten av klassen slutade ett...

Då skolan äntligen var slut skulle jag och en kompis träna. Alltså, vi skulle hyra en badmintonplan och bolla lite halvdant. Det hela slutade i illröda ansikten efter en träning med en grupp i vår ålder. Lite oväntat, minsann.

Men nu vilar en välförtjänt smoothie i min magsäck, och det läxfria livet är rätt fint just nu.

Höstkoman

Melissa Horn - Jag saknar dig mindre och mindre

Jag är trött. När jag är trött blir allting grått och flimrande för mina ögon. Allt i skolan känns bara likgiltigt, allt här hemma, hela världen. Jag vill att det ska hända något! Vad, vet jag inte, men något som får mig att vakna upp och spräcka tråkighetens puppa. Skulle sitta fint med lite livsglädje här i vår värld!

Jagärbrapåattsvamla

Okej, enda anledningen  till att jag publicerar den här avskyvärda bilden på mig är för att jag ska uppdatera bloggen igen! Jag ser era undrande ansikten för mitt inre, men det är så, att om jag öppnar bloggen och möts av ett inlägg som jag egentligen skäms för att finns där vill jag snabbt skriva ett inlägg igen av bättre kvalitet så att jag igen kan se på min blogg utan att känna mig illa till mods. Jag vet att det inte är så här den optimala bloggen ska fungera, men jag kan tyvärr inte rå för mina resonemang.

Det var sportdag idag i skolan. Det positiva med sportdagen i min skola är att vi de två senaste åren haft zumba på aktivitetslistan. Hehhe, jag är ganska usel på att shakea loss egentligen, men jag kan nästan slå mig i backen på att det kommer att vara många ömma rumpor i morgon.

Så är det ju smart att äta sig mätt på chokladbollar så att illamåendet bara stiger i munnen vid tanke på middag... Vi är smarta, jag och mina kära vänner.

I morgon ska jag utnyttja vaktandet av lillbrorsan på bästa sätt: vi ska gå på cirkus! Plus att jag kommer att ha en kompis på släp. Det här ser lovande ut.

Det där magiska med hösten

Nu kan jag äntligen slappna av efter en sällsynt tung, grå och avskyvärd vecka. Veckoslutet gick åt till att läsa modersmålsbok, och endast det. Gårdagen gick åt till att läsa på fysikprov, och förra veckan var i stil med det här.

Kanske hinner jag inse värdet i hösten nu. Kvällarna är det bästa. Löven som börjar bli gula, och det magiska ljuset. Allt är värt att älska. Jag känner på mig att kameran saknar mig rejält. Den ska inte behöva oroa sig längre, nu är jag tillbaka. Och jag började idag.

Någon som vill tipsa mig om lite höstmusik att lägga till i spellistan på det högt aktade Spotify? Lite rugg, paraplyer, glädje och mysstämning. Skulle sitta fint.

Jultidningar och vatten i skon

Känns lite ironiskt, det här. Snopet, liksom.

Varför?

Jo, det ligger till så här, att jag är lite i ett lite smådesperat behov av pengar, och nu när julen närmar sig med myrsteg kommer ju pengarna nästan mot en som flygpost! Hur? Jultidningar, såklart!

Perfekt, tänkte jag, och drog med mig en kompanjon. Om det var lönsamt, det kan man återkomma till, men vi stretade hur som helst runt från dörr till dörr i vår lilla stad med ett lite påtvingat försäljarleende fastklistrat på läpparna. Läppar som var röda av stress.

För vi märkte rätt fort ett mönster i försäljningen.

Streta på, svettas, klättra upp för trappsteg till en ogästvänlig dörr, klappa kompisen på axeln, limma fast det ljuva leendet, presentera ärendet ("Hej! Skulle ni vara intresserade av att köpa jultidningar? Prima julklappar!"), se hur kunden vrider sig obekvämt i färd med att komma på en ursäkt som inte låter alltför aggressiv, höra de allt för välbekanta orden "Nej, tack".

Alltid så. Från dörr till dörr. Alltid någons son, något barnbarn, eller så mycket som frus kusins dotters kompis lillebror (!), som hade första platsen bokad. Vem skulle vilja köpa av oss? Ingen.

I fyra långa timmar kämpade vi för att leva upp till budskapet som stod innanför reklambladets pärmar: "Ge inte upp". Efter dessa långa lönlösa timmar trotsade vi trots allt vårt motto, och vände hemåt.

Då öppnade sig himlen. Regnet var överallt; i luften som omringade mig, på paraplyet, under paraplyet, i munnen, som sjöar i skorna, på byxorna... till och med godishalsbandet, som fick gestalta en klen tröst i en stor värld, smalt sönder av allt vatten!

Som tur är inte jag gjord av socker, och lättbotad är jag också! En varm dusch, en kopp rykande te och varma smörgåsar är mer än tillräckligt. Jag är nöjd, men frågan gällande ifall det lönar sig att satsa på jultidningsförsäljning förblir öppen...

Hoppande fanter

Känns som om världen behöver uppmuntras lite en dag som denna. Därför känner jag mig så gott som skyldig till att länka världens bästa sida! Jag skämtar inte, den äger!

edit: bästa människan som tipsade mig om sidan är Anna!

Idag har jag och en kompis suttit och gjort något som skulle föreställa att dokumentera något halvpolitiskt möte. Det vill säga, vi satt och pillade nervöst på våra kameror och fick inga bra bilder (alltså, jag fick inga bra bilder, men det kan bra hända att hon fick det). Ljuset var uselt och allt snack lät bli att över huvudtaget komma in i min hörselgång. Positivt var att vi fick äta äppelpaj!

En ros för den 11 september

Det var tio långa år sedan. Jag minns inte särskilt mycket. Allting var så långt bortom mina världar. Hade det skett idag hade jag brytt mig mer.

Allt jag minns är sammanpressade röster i tv-nyheterna. Kaos.

Kanske förstod jag inte hur många liv som fick ett slut. Hur många tårar som fälldes.


En ros för allt det där.

Natt

Man märker att hösten börjar komma. Natten kommer liksom snabbare.

Förresten så fyllde min mamma år här om dagen, och jag, alla mammors drömunge, gav henne hela första Solsidan-säsongen! Nu blir kvällarna med ens innehållsrikare...

Att gå på konfirmation

Konfirmation är skoj! Man får presenter och fin kaka, ju. Och så kan man fota många fina människor samlade på ett och samma ställe, om man har tur.  Skulle man få slippa själva kyrkogången skulle det vara ännu bättre!

Jag vet liksom vad jag har att se fram emot det kommande året...