Livet - en enda marmeladklump

Jag brukar inte precis älska marmelad (sylt är så himla mycket godare), men den här burken gick minsann hem.

Och varför har jag inte bloggat? Jo, för att jag inte tycker om att pressa fram text/bilder, då det blir så mycket bättre om det kommer naturligt och frivilligt. Just nu är jag ganska stressad, och det känns som om jag misslyckas i allt jag gör. Förutom att det gäller skolan och främst en kär hobby, gäller det också bloggen, tyvärr.

Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan.

Men, om vi gör såhär, att jag försöker reda upp spindelnätet av sorgsna trådar så snabbt jag kan, så kanske jag återvänder strax med glimten i ögat igen.

Ingen jul i år? Snälla?

Tallin i mörkret. Det kändes som att vandra i en saga. 

Jag blir så stressad av att alla bara skriver och pratar om jul. I vanliga fall hade också jag varit en av dem som längtar sådär hjärtskärande, men nu är det inte vanliga fall. 

För det det första kommer hela vårt julfirande att vara kaotiskt. Ett hus ska packas ihop, och vi ska fira med en släkting som vi inte har sett på åratal. För det andra får jag inte äta pepparkakor och gröna kulor ---> enorm katastrof. För det tredje är jag pank och har inte råd att skämma bort alla med finfina julklappar, och det är ju det som är det bästa, att ge julklappar själv.

Åsynen av julgubben kommer att vara min enda tröst. Fast, jag måst öva mig på att hålla mig för skratt, jag finner nämligen julgubben ytterst komisk. Speciellt eftersom han ofta råkar gestaltas av min pappa. 

Poppoppoppoppoppoppoppoppopcorn

Jag har sötsaksstrejk. Men jag får äta hempoppade popcorn. Faktiskt.

Jag övernattade hos kompis på fredag, vaktade barn hela lördagen (de var faktiskt lite skoj att leka kurragömma och stå på huvudet och läsa bok och se på Barbie och äta köttbullar och allt det där man gör) och jobbade på ett projekt med en kompis idag. Jag har... typ inte haft en ledig stund på hela veckoslutet, och nu när jag har det och egentligen borde förbereda ett föredrag sitter jag och slösurfar på datorn.
Det är så det oftast brukar sluta. Jag känner mig som en vekling som inte kan stå emot.

Har du lust att vara ängel i natt?

Råd till er som förtvivlat suktar efter uppmärksamhet: Ta på dig ett par prima fjädervingar och traska rakt genom stan med ett fjantigt leende klistrat på läpparna, och du ska se att du minsann bli föremål för alla åskådares uppmärksamhet. Jag lovar att bilar t.o.m. kommer att sakta ner för att få se ängeln som trillat ner ifrån skyn.

Råd till er som helst av allt är små gråa myggor och undviker uppmärksamhet: Ta INTE på dig ett par prima änglavingar och traska INTE genom centrum av din by.


Jag gjorde alltså det här, traskade genom byn i färd med att leka ängel. En röd liten förnäm bil saktade faktiskt ner farten rätt rejält, och en gammal fiskargubbe stod där med pipan i mun och såg på ängeln som travade ner för backen. Först när jag svängde runt hörnet fortsatte han sin kvällsrunda.

Men varför i alla sin dar lekte jag då ängel? Jo, det är så att fotogruppen jag tillhör ska ha en utställning, och jag skulle fota min utställningsbild idag. Och det vet ju alla, att heter man Miss Erabell räcker det inte med en vanlig tråkig bild, utan eftersom jag inte fick lov att balansera en enorm guldspegel på huvudet, och eventuellt trakassera den en smula, blev det vingar som fick duga. Nu ska jag bara fundera ut ett lämpligt budskap/bildtext till bilden.

Och läsa på matteprovet. Men det är en bisak.

Miss Erabell goes barnvakt

Av någon outgrundlig anledning associerar jag till drypande deckarhistorier då jag ser handskbeklädda händer. Okej, jag erkänner att det har blivit lite för mycket Tio små negerpojkar för att vara bra för mig. Liksom, vem blir rädd av att se en läderhandske? Öhm, jag...

Gårdagen hade med sig en dos rosa konfetti, eller åtminstone känns det så. Mina blivande barnvaktsbarns familj kom nämligen över på middag. Jag ritade lite prinsessor och lekte häst och sånt där som man brukar göra, och det fungerade bra! Redan nästa veckoslut ska jag leka lite till :))

Vill ni veta en grej?

Bil från Tallin

Tänkte väl det.

Jo, det är såhär, att vårt skolkök har problem med rören i matsalen, för något "blev visst fel" under remonten som genomfördes för ett tag sedan. Ett pyttelitet fel, som inte stör någon på minsta lilla vis. Eller?

Ungefär en tjugo korta minutrar efter matrastens början reser sig nämligen alla mänskor, vars magar nu ska låtsat vara mättade, som i en våg. Kön ut ur salen förbi tallriksställningen blir med ens milslång, och den som inte skyndar sig får snopet nog sitta kvar vid sin plats och lyssna till fjärilarna som nyss börjat en aggressiv tango i var näsa.

Det är stanken, förstås. Den evinnerliga stanken som alltid pyr ut ur sitt bo vid en sisådär elva tjugo. 

Ja, man undrar verkligen vad skolan lägger pengarna på när de kopplar ett avloppsrör till skolköket...

Lite eld och vad jag gjort sedan sist

Åh, jag knäböjer för er, kära läsare, om någon mot förmodan ännu skulle hänga kvar. Jag känner mig uppriktigt sagt som en usel bloggare, vilket jag också är just nu.  Det känns ruttet.

Orsaken till mitt långvariga uppehåll är framför allt att jag har varit rätt så stressad ett tag. Jag har kanske inte haft mer program än vanligt, men inne i mitt huvud har det pågått så mycket mer att jag är alldeles utmattad. Fast, det känns som om stressen börjar släppa sitt krampaktiga grepp om mig nu, och som om jag kan börja leva igen.

Sedan sist har jag hunnit med endel. Jag har bland annat varit i skolan (överraskning?), krattat några futtiga kvadrat av vår gräsmatta, vandrat runt på de romantiska gatorna i "gamla stan" i Tallin (de döljer en helt ny och underbar värld) och druckit smoothie.

Dessutom har jag varit med fotogruppen i vår skola på utställning idag. Temat på utställningen var Afrika, och jag känner att det börjar pyra av idéer i min hjärna nu när vår egen utställning sakta närmar sig. Vi såg hur som helst en bild på eldsflammor , och jag erinrade mig om att jag faktiskt själv roade mig med att fota eld för en vecka sedan då vi var på landet (exempel ovan).


Ps. Jag ska försöka blogga bättre nu, jag lovar.

Svamp och adrenalin och att vara hemma

Hemma. Har uthärdat den första skoldagen efter lovet, och är lika trött som innan. Okej, bara nästan. Men det räcker mer än väl. Loven borde vara trippelt så långa, allihop. Då skulle de eventuellt åstadkomma något.

Vi var på landet under lovet och ja, jag simmade. Att jag typ inte tog ett enda simtag och att det var i samband med bastun och att mina tänder skallrade något förfärligt och att jag skrek av smärta och allt det där, det kan vi hoppa över. Men  jag gjorde det, jag klättrade ner för den hala simstegen, och jag doppade mig. Jag riktigt pyser av stolthet, så att ni vet.

Dessutom var det inte fullt så kallt som jag hade föreställt mig. För mitt inre såg jag sylvassa nålar och ångande is, det var snarare sveda som från en brännässla. Och adrenalin var det också, som förstärktes av mina rop (ehhee).

Utöver det har vi ungefär bara plockat svamp, så till denna grad att jag ser stjärnor när jag nu tänker på svamp. Till en början fick vi tjugo liter av grannen, och så vandrade vi själva runt i skogen och plockade och plockade. Jag kan tala om att jag vid det här laget har ont i magmusklerna av hela "böj och sträck"-proceduren. Mycket lyckat.

Höstlov

Höstlov. Jag smakar på ordet. Det smakar avslappning. Skönt.

Jag ska faktiskt försöka ta tillvara det här höstlovet, för det är ju som sagt bara ett per år. Jag ska för en gångs skull försöka ta mig tid att läsa ordentligt, jag ska ägna min familj en tanke eller flera, jag ska vandra i naturen, bada  bastu, skrika av adrenalin då mina fötter sätter vattenytan i rörelse... Lite sånt.

Därför tänker jag också låta bloggen ha lite lugn och ro för sig själv. Ingen uppdatering på några dagar, alltså, men jag ska försöka ha med mig famnar fulla med höstinspiration då måndagen kommer.

Soffpotatis?

Den nya perioden i skolan bådar inte gott. Är det faktiskt tillåtet att ha samma lärare fem lektioner i veckan på högstadiet? Jag hoppas på ett nej...

Dessutom hade vi handboll på programmet idag. Jag ljuger inte då jag säger att jag avskyr handboll. Jag tror inte att mänskor förstår det, men den där lilla ettriga bollen förvandlas till ett monster i mina ögon, och hela stämningen i sporten får mig att må illa. Jag lider.

Tro nu inte att jag är en soffpotatis, nej, jag tycker innerligt om att sporta, det gäller bara inte just handboll, och resten av hopen bollsporter som ständigt motar resten av grenarna åt sidan.

Ännu letar jag efter en sport som visar sig vara som gjord för mig, som jag är tillräckligt bra i. För än har jag inte varit fullt begåvad för att få träna en sport riktigt hårt.

Och det är det jag vill - träna hårt.

Och fota och allt annat skoj, såklart.

Tåg

Det är behändigt att röra sig med tåg.


Förresten så fick jag ta del av en sällsynt suspekt novell idag efter att jag skrivit modersmålsprovet. Den handlade om något i stil med en fru som tog livet av sin man med en lammfilé och sedan lurade de lite whiskey-lummiga poliserna att äta upp beviset.

Våra modersmålstimmar är som sagt lite speciella.

Galet på Galna dagar

Det är rentav komiskt att stå utanför Stockmanns varuhus och bara betrakta folkmassan som rusar in som huliganer då klockan klämtar tolv. Den där girigheten som vilar som en hinna över massorna är sjuklig. Mänskor är ganska sjuka när det gäller shopping, faktiskt. 

Mina kompisar kramade några spöken innan också vi trängde oss in genom de smala glasdörrarna, men jag valde att fota dem istället. Spöken är inte riktigt min grej, förstår ni.

När vi insett att Galna dagar trots allt är lite för hett och trångt och hektiskt och allt det där, gick vi till Monki istället och jag kände mig som en liten barnunge då jag förundrades över den spegelbeklädda provhytten. Liksom, väggarna var speglar, dörren var en spegel och taket bestod av speglar!

 Speglar kan man ju som känt fota sig själv i.
Jag tror att vi tillbringade lite på fyra timmar i stan, och då hann vi också äta oss feta på Mc Donalds.

Fast jag är nöjd så det förslår, för jag kom hem med en lurvig, grå flis, så nu kan jag leka björn utan dåligt samvete.

Om att bryta två ben i en arm och vara tvungen att ha armen i paket från början till slut

Min bror bröt armen bara lite plötsligt. Han klättrade visst i ett träd med en kompis och kom hem med stora tårar i ögonvrån, och jag kan säga er, att aldrig har jag sett min bror gråta över smärta. Möjligtvis, eller garanterat, för annat, men aldrig för att det gör ont.

Jag tycker lite synd om honom nu. Sjuåringar är nämligen ganska självständiga varelser, och de trivs med att vara det. Så när rörelsefriheten rätt som det är blir begränsad och man ständigt är i behov av hjälp är det ju lite tråkigt.

Nej, mycket tråkigt. Med tonvikt på mycket.


När vi efter rätt många, långa timmar på sjukhus återvände hemåt med sjuåringens arm gipsad från handled till axel brast barnet ut i gråt.

-Jag orkar inte äta min berlinermunk idag, är hans motiv.

Stackars lilla bebis, du tänker på berlinermunkar när du just har brutit båda benen i armen. Men, jo, alltså, det går nog bra att äta den i morgon också.

Nejtack till hembakat och lite kameratjat

Jag minns inte exakt när det var (ajj, misstänker att mitt unga minne sviker mig) som vi åt bullar, hela familjen. Färdigköpta, djupfrysta, förstås. Hur skulle det annars gå hem? Dessa bullar är nämligen de allra godaste som finns, lagom härligt kladdiga i mitten, men inte utan en krispig yta som får alla att smälta under dess bragd.

Så, ni som envist håller fast vid det gamla hederliga hembaket: Ja, ni är hälsosamma och snusförnuftiga och allt vad det heter, men ni missar något som ger hembaket en tredjeklass-kupé. Tro mig.


Så kan jag också intyga om att den där lilla gnistan som alltid börjar flamma inom mig vid åsynen av en kamera inte har slocknat sedan mars. Om någon gammal, trogen läsare fortfarande hänger kvar kanske ni minns det här inlägget. Då gjorde jag ett projekt i historian som omfattade kameran från dess tillkomst tills alla finessrika apparater som har hand om vår värld idag. Jag tyckte om det projektet, faktiskt. Det är en helt annat glöd i texten när man skriver om något man tycker om.

Då var det alltså en samling klassiska kameror jag förälskat mig, med drömmar om att ha en samling någon gång, och utan att riktigt ha släppt den tanken ännu tipsar nu Fotogeniquee om min nya kärlek. En nymodig dröm i gammal förpackning är Fujifilm x10! Och nu undrar jag om det finns någon gräns på vad som är tillåtet/rimligt att önska sig i konfirmationspresent, då det tillfället infaller om si sådär ett år.

Hejdu

Egentligen borde jag väl ha välkomnat oktober igår, men min hjärna var rätt så tom då, så jag klarade tydligen inte av att tänka riktigt så långt.

Jag välkomnar också söndagen med öppna armar, men rätt dystert ändå, för hela dagen ska slösas bort till provläsning. Skolan är som pesten. Fast värre. (Okej, nä, men det känns så...)