De enda som ror månntro?

Hittills idag har det bara dundrat och öst ner så att varenda stig har gett upp hoppet för att förvandlas till forsar. Kärren är numera sjöar, och migränen är dånande hos de känsliga. Om jag inte tar miste har blixten eventuellt slagit ner på grannön, något som inte är svårt att konstatera då grannen tyckte sig ha skymtat rök, och en helikopter landat på gården. Fast, helikoptern har varit på samma plats i flera timmar nu, så något särskilt brådskande kan det med största sannolikhet inte ha varit.

Hur som helst, igår var vädret betydligt bättre, och det förorsakade att min mamma och en moster klädde på mig rollen som tyngd att ha i aktern på båten när de skulle ut på roddtur. Är man strandsatt på en ö hela sommaren får man nämligen ta till sådana drastiska metoder för att hålla form, och jag kan ändå garantera att det inte lyckas.

Men, liksom, hur många roddbåtar kan folket i genomsnitt skåda per dag? Noll. Tänkte väl det.

Senast, då jag själv var placerad med ett fast tag om nytjärade åror, åkte en båt förbi oss i lite väl långsamt tempo och  vinkade! Det skred nästan så långt att jag tänkte fråga ifall de inte skulle ta fram kameran och föreviga oss lite lagom vackert, som om vi skulle vara Finlands frihetsgudinna eller något. Jag kan utan problem klargöra för er att vi inte är det, snarare var vi då två svettiga bikinitjejer med blåsor på händerna och huvudvärk i värmen. Föremål att fota, minsann.

Rollen som tyngd föreföll med andra ord inte särskilt lockande, då jag inte såg framemot flera långsökta vinkningar och leenden, förvridna till max. Nej, jag roade mig med en flaska bubbelvatten (har äntligen lärt mig uppskatta det) och min kära lilla kamera. Var kvinnorna, som snart börjar uppnå åldern vid vilken man kan ståta med att ha någon som helst erfarenhet av livet, lyckliga över att få vita magar på bild? Lagom roade var de.

När vi passerat den osynliga skylten "halvvägs" blev det bad- och filpaus. Filen utan blåbär. Ovärt. Men havet var skönt, om något för algrikt. 

Jag skulle också ro, hade mamma bestämt, elak som hon är, den rackaren. Annars skulle jag inte få byta ut det evinnerliga bubbelvattnet mot Jaffa, ser ni. Och vad gör man inte för att få svalka av sig med lite onyttigheter? Mamma fick överta rollen som fotograf, och det gick sådär...

Hon sänkte oss åtminstone då hon briljerade med dolda talanger, så vi återvände hem, något trötta, något nöjda, redo att kola vippen.