Hat

Ni vet den där svaga, rätt obehagliga känslan när man vet att man inte är något. Det är liksom en liten lurig känsla som smyger sig på en bakifrån, och så står man där så där lagom rakryggad som man alltid är och har beskedet i handen. I mitt fall stod det:

Jag är inte en flöjtist.

Så nu vet ni det. Jag är inte en flöjtist, och innerst inne har jag nog aldrig varit det, även om jag kanske stundvis har inbillat mig mycket. Men jag är alltså inte en sådan. Och det känns så himla skönt.

För tillfället har jag lust att bara grabba tag i det där glimmande röret till instrument och drämma till det riktigt hår i väggen (vilken förstås ska bestå av betong). Kras.

Tyvärr är jag tvungen att behärska mig, alltså får ni nöja er med en rivig angstbild.