Justin Bieber spökar

Jag börjar nästan tro att rubriken stämmer, för idag verkar det som att ovan nämnda efterblivne pojke har varit min svans hela dagen.

1. På modersmålstimmen som förresten var rätt underhållande. Vi surfade på datorn i korridoren och hamnade på youtube och småningom vid en trave Justin Bieber-klipp (som var rätt usla).

2. På gympan som bestod av att hoppa hopprep och kasta bollar som förr i tiden. Lärarens enda cd på plats var en cd med nämnda artist.

3. Planerar se filmen om hans miserabla liv.

Och nej, jag är inget fan av honom, jag hör snarare till den där klungan som inte högaktar den lilla ängeln. Han är som ett stående skämt i mina broskklumpar till öron. Bara för det tycker jag ändå att det är värt att lyssna på hans säkerligen sämsta och bästa sång. Om er hjärnkapacitet räcker till att förstå varför, det vill säga.

Domare, examen och berlinermunkar

Idag har jag genomlidit världens i särklass mest motbjudande dag på alla sätt och vis. Först och främst flöjtexamen, över vilken jag som äkta lipsill gråtit mig till sömns över igår. Den gick väl si sådär. Man spelade fel några toner hit och ett par toner dit, snubblade sig igenom ett par skalor, började typ att gråta över all nervositet och stress, tvingades se domarna i ögonen, spelade prima vistan uslare än man kan tänka sig osv. Men jag lever, kan man konstatera såhär i efterhand. Även om det är sånär på snudd.

Strax bär det av igen, åter i flöjt avseende. Den här gången är vi fyra flöjtister om man räknar med mig (men jag räknas ju inte om allt ska vara riktigt så då är talet tre) som tutar i ett kör och så låtsas vi gladeligen att det är underbart och att vi älskar att spela flöjt. Kvartett, kallas den lilla sammankomsten. Den suger.

En av domarna sade förresten under examen att det syns att jag tycker om att spela flöjt. Han måste ha fått något om bakfoten.

Hur som helst, vem vill väl inte ha en smaskig berlinermunk som tröst?

Hat

Ni vet den där svaga, rätt obehagliga känslan när man vet att man inte är något. Det är liksom en liten lurig känsla som smyger sig på en bakifrån, och så står man där så där lagom rakryggad som man alltid är och har beskedet i handen. I mitt fall stod det:

Jag är inte en flöjtist.

Så nu vet ni det. Jag är inte en flöjtist, och innerst inne har jag nog aldrig varit det, även om jag kanske stundvis har inbillat mig mycket. Men jag är alltså inte en sådan. Och det känns så himla skönt.

För tillfället har jag lust att bara grabba tag i det där glimmande röret till instrument och drämma till det riktigt hår i väggen (vilken förstås ska bestå av betong). Kras.

Tyvärr är jag tvungen att behärska mig, alltså får ni nöja er med en rivig angstbild.