Man blir arg, som sagt

Blogger angstar, rejält därtill. Igår skrev jag ett väldigt fint inlägg om cykeltanter etc. och så bara protesterar blogger och tar bort det i likhet med allt annat. Så himla frustrerande! Jag får spader...

Pianogubbar

Vi tar en liten redogörelse gällande det här med pianogubbar, av vilka det förresten finns flera sorter, av vilka jag tänker ta upp två.

Vi börjar med den läckrare sorten, som såklart består av manliga artister spelandes piano. Helst ska de också sjunga bra, men det är bara rosen på prinsesstårtan (som inte är någon prinsesstårta utan ros). För att ta till snubbar som Bruno Mars och Owlcity - fantastiskt. Bevisa motsatsen kära människor, eller inte.

Så finns det den där sorten, eller kanske rasen, som består av inbitna konstnärliga musiker med reumatism i fingerknölarna, skalliga huvudknoppar och vajande gestalter. Lägg till en krokig näsa och en frän lukt av herrparfym samt ett sluddrande tal, och du har ett föremål för din undran. 

VARNING: Undvik dessa gubbar!

Gör inte som jag som måste dras med en av dessa gubbar minst två gånger i året när det är dags att öva inför flöjtkonserten. Ta inte risken att vara tvungen stå instängd i ett litet, unket rum med just en sådan gubbe. Då kan flöjten vara en klen tröst, även om den i andra fall är allt annat, för en flöjt är ju onekligen väldigt vass - och perfekt att trä små pianogubbar på!

Mobbning och rädslor

När vi anlände till skolan idag möttes vi av något i stil med en antimobbnings-dag. Vi betraktade stilla pjäsen Henrik en tönt med mycket blandade känslor, vilket kanske mestadels berodde på en bra skådespelare och en verklighetsbaserad historia. Jag blev plötsligt väldigt sugen på att läsa den där boken som Henrik Ståhl har skrivit, även om jag säkerligen inte har tillräckligt med mod för att våga. Det är synd att vara en fegis, ibland.

För att vara en fegis har också sina goda sidor:

- Man hoppar inte ner ifrån Eiffeltornet  utan vidare.
- Man utsätter sig inte för obehag i stil med bergochdal-banor.
Stop.

Jag erinrade mig om att listan bara skulle innehålla saker som kopplas ihop med höjd och skräcken i höjderna. Fel, fel, fel. Men så är jag inte rädd för vatten heller.

Angående misstag

Jag vill bara påminna mina läsare om att jag inte är en robot som matar ut rättstavning på rättstavning i samma takt som klockan tickar, utan att även jag kan göra misstag som tex i förra inlägget då jag av misstag tappade ett s vilket en anonym tillrättavisade så vänligt.

Jag håller envist fast vid att misstagen visar att vi är människor. För inte vore det väl kul ifall en älg satt här och skrev detta inlägg? Eller, jo, kul skulle det väl vara i högsta grad, men ni fattar...

Äcklig sorbet i bedrövat tillstånd

Ja, jag sitter här i ensamheten och glor på datorskärmen med en stor skål sorbet framför mig, samtidigt som jag är något förfärligt bedrövad. Glassen är äcklig, och glass ska inte vara det. Det kan ju delvis bero på att jag gjorde den hemma och satte i dubbelt med marängsmet samt bytte ut jordgubbarna mot det enda jag hittade i frysen: hallon och blåbär. Så kan det delvis bero på att jag slarvade med alla övriga mått också och öste på med socker tills syrligheten försvann. Det resulterade i att glassen nu smakar maräng och blåbär och något annat som jag inte kan sätta fingret på; med andra ord pyton. Glass ska inte smaka pyton. Dessutom förivrade jag mig och tog ut den fantastiska glassen för tidigt, så den hann aldrig stelna ordentligt. Ja, nog är det synd om mig.

Dessutom ska jag på kvartett nu och, som sagt, ni har redan hört mina åsikter (som kanske inte är värda att upprepas) om den. Inte en trevlig sammankomst, kan jag tala om.

Däremot ska jag tala om att du nu kommer att bli alldeles himla lycklig, för nedan publicerar jag världens bästa och kortaste lista över saker man kan göra med gamla djupfrysta bär som man kanske stöter på där hemma...

1. smoothie
2. fil med bär som strössel
3. supermegaäcklig bärsorbet, såvida man inte använder sig av jordgubbar och det smakar som rena himmelriket

Uppfattat?

En ytterst intressant måndag

Idag företar jag mig två saker:

- Historieprojekt
- Geografiprovsläsning

Två saker som gör min måndag till just den dag den är, miserabel därtill.

Aldrig blir det som man tänkt sig

Jag var på väg för att spela badminton idag. Jag var peppad till 100%, jag hade tagit på mig shorts, strumpor och hela fadirullan, jag hade satt upp håret, jag hade fyllt vattenflaskan, jag hade packat väskan... Och så vågar min illbatting till bror grymta fram att han har ont i magen! Till på köpet så ont i magen att han med nöd och näppe över huvudtaget klarar av att gå till badrummet. Man blir arg, som sagt.

Det blev med andra ord ingen badminton idag.

Otrevligt besök i min mun

Missbrukande av alla tänkbara saker leder oftast till en enda sak, ungefär som att alla väga leder till Rom - tandläkaren. Jag missbrukar dock inte droger eller mediciner eller andra läbbiga medel som endast är till för riktigt mystiska kusar, utan saker som morgonjuice, godis, tuggummi och andra trevliga mojänger tycker om att vistas i min mun. Till mitt stora förtret.

Idag gjorde jag nämligen en mindre ståtlig entré på tandläkarstationen medan andan och gråten fick samsas om platsen i min hals. Som tur är vann andan, för annars hade jag väl varit död nu. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara rätt så död när jag väl kom ut från det kusliga rummet efter att ha haft munnen fullproppad av alla tänkbara otäcka grejer som jag inte ens ids nämna vid namn, men hela tandlappningsprocessen gick faktiskt betydligt bättre än väntat. Så där fick ni er, ni typer som fått mig att bli livrädd inför mitt första borrningsbesök.

Ja, på det hela taget gick det rätt bra. Såvida man inte räknar med mammas halvt krossade hand och ett fjantigt snett leende som vägrade lämna mina läppar, alltså.

Hat

Ni vet den där svaga, rätt obehagliga känslan när man vet att man inte är något. Det är liksom en liten lurig känsla som smyger sig på en bakifrån, och så står man där så där lagom rakryggad som man alltid är och har beskedet i handen. I mitt fall stod det:

Jag är inte en flöjtist.

Så nu vet ni det. Jag är inte en flöjtist, och innerst inne har jag nog aldrig varit det, även om jag kanske stundvis har inbillat mig mycket. Men jag är alltså inte en sådan. Och det känns så himla skönt.

För tillfället har jag lust att bara grabba tag i det där glimmande röret till instrument och drämma till det riktigt hår i väggen (vilken förstås ska bestå av betong). Kras.

Tyvärr är jag tvungen att behärska mig, alltså får ni nöja er med en rivig angstbild.