Om att bryta två ben i en arm och vara tvungen att ha armen i paket från början till slut

Min bror bröt armen bara lite plötsligt. Han klättrade visst i ett träd med en kompis och kom hem med stora tårar i ögonvrån, och jag kan säga er, att aldrig har jag sett min bror gråta över smärta. Möjligtvis, eller garanterat, för annat, men aldrig för att det gör ont.

Jag tycker lite synd om honom nu. Sjuåringar är nämligen ganska självständiga varelser, och de trivs med att vara det. Så när rörelsefriheten rätt som det är blir begränsad och man ständigt är i behov av hjälp är det ju lite tråkigt.

Nej, mycket tråkigt. Med tonvikt på mycket.


När vi efter rätt många, långa timmar på sjukhus återvände hemåt med sjuåringens arm gipsad från handled till axel brast barnet ut i gråt.

-Jag orkar inte äta min berlinermunk idag, är hans motiv.

Stackars lilla bebis, du tänker på berlinermunkar när du just har brutit båda benen i armen. Men, jo, alltså, det går nog bra att äta den i morgon också.