söndag 5 juni 2011

Sagan om att få ett husdjur - äntligen

Hur jag har klagat och längtat och tjatat och gnällt och smörat och velat. Hur mamma har stoppat motsägelsefullt och hur pappa har nekat. Idag var det tid för att trotsa den osynliga lagen. Vi åkte, vi kom, med det första djuret någonsin i släptåg.

Att tränga in sig sju människor i en medelstor inombordare (ickebåtmänniskor: ignorera blint), det är alltid något, men att dessutom resolut ställa ner fyra små försynta lammungar i en akter på två kvadratmeter, det slår allt. Vi, som alltid är ute efter en första plats, gjorde förstås allt detta, enbart för en belöning i form av ära och berömmelse.

Fick vi det? Nej, men det var rätt så väntat. Vem bryr sig om ett får, en människa eller bådadera? Istället kan jag, flickan som skulle leva ett liv i en steril familj vad gäller djur, har nu fått ett eget får, som alltså får symbolisera mitt husdjur. Alla ni kattkramare och hundkrafsare, hamsterjagare och undulatfantaster, medge att ni aldrig har ägt ett får. Medge det, och låt mig skina en smula. Man tar nämligen inte hem får hur som helst och utan vidare.

För, ser ni, får ska märkas också, så mitt får har för närvarande två banangula plastbitar till örhängen, och jag tvingades bevittna den oroväckande stunden då fåren skulle piercas. Tanten, fårskötaren, berättade att hennes  käkar är spända till darrningstillstånd varje gång hon klickar fast ett märke i en av älsklingarna hennes öron. Jag förstår henne mycket väl. Inte var det gärna som jag såg pappa hålla ett stadigt grepp om det panikslagna fåret, och inte var det gärna jag hörde klicket när hålet bildades. Ändå ville jag se på, som för att riktigt veta vad mitt får har genomgått.

Att leka att får är hundar är inte särskilt lönsamt, och ändå gjorde vi det, som för att bevisa att det är möjligt. Något så motsträvigt som dessa fyra lamm vi skulle ha med oss, i koppel, har jag dock aldrig stött på förut. Skulle jag gå framåt skulle fåret gå bakåt, skulle vi gå snabbare satte sig fåret på bakhasorna och protesterade vilt, och skulle vi bromsa drog fåret med mig på en vild galopp. Samtidigt måste jag hålla koll på att fåret inte ströps av linan, vilket hänvisade till metoden att helt enkelt följa med i fårets takt, löpning på hög nivå.

Tips till blivande fårskötare: För att få ett får i trotsåldern att röra på påkarna - ta ett stadigt grepp strax under svansstumpen och ge fåret en liten kick. Meddela mig om inte det ger resultat.

Ett som är säkert är att jag håller mig ifrån slaktandet i höst. Får är nämligen inte livskamrater i stil med sköldpaddorna, nej, de föds till liv för att dö, för att tuggas av giriga käkar. I vintras insåg jag att jag faktiskt klarade av att smaka på de andras får (anklaga mig inte för att vara djurplågare, tack), och att köttet rentutav var läckert. Sådana saker blir man inte särskilt glad över att inse, men så länge jag håller mig ifrån vårt eget får ska väl allt gå väl.

På holmen vandrar alltså för tillfället fyra får av Finsk lantras runt och betar i en groende hage. Jag hoppas att de njuter av stillheten och lyxen i att få vara själva, för i morgon får de sällskap av åtta ytterligare får, biffiga som bara vad, och bara ödet kan avgöra om fåren kommer att komma överens.

Observation: När vi besteg holmen fick den lilla taxen spel och skrämde slag på mitt får, något som ledde till en kapplöpning som slutade mitt i ett kärr. Där satt får och hund snäll bredvid varandra och darrade förskräckligt. Ett får som bräker och en hund som skäller i kör, det är något det.


Jag måste erkänna att det här blev lite blödigt, för i skrivande stund råkade jag framkalla minnet av mitt lamm, och jag erinrade mig om att jag är snäppet under 300 km ifrån det. Snyft, inte sant? Hur som helst, bilder på mitt får och dess umgänge får ni se så fort jag har överfört bilderna från kameran.

2 kommentarer:

Misan sa...

*tips till blivande fårskötare" var bäst! jag håller ännu på att skratta :D
Stackars dig som måste springa efter dina får :D men der är så roligt att läsa hur det går för en äkta fårägare :D själv är jag bara en hundkrafsare :D

Misan sa...

"tips till blivande fårägare" var nog bäst! Jag håller ännu på att skratta ihjäl mig! :D "och ge fåret en liten kick" :D Hahaha! :D
Det är kul att läsa hur det går för en äkta fårägare, det måste vara tungt att spirnga efter sitt får :)
Själv är jag bara en hundkrafsare :D