söndag 5 juni 2011

Sagan om att få ett husdjur - äntligen

Hur jag har klagat och längtat och tjatat och gnällt och smörat och velat. Hur mamma har stoppat motsägelsefullt och hur pappa har nekat. Idag var det tid för att trotsa den osynliga lagen. Vi åkte, vi kom, med det första djuret någonsin i släptåg.

Att tränga in sig sju människor i en medelstor inombordare (ickebåtmänniskor: ignorera blint), det är alltid något, men att dessutom resolut ställa ner fyra små försynta lammungar i en akter på två kvadratmeter, det slår allt. Vi, som alltid är ute efter en första plats, gjorde förstås allt detta, enbart för en belöning i form av ära och berömmelse.

Fick vi det? Nej, men det var rätt så väntat. Vem bryr sig om ett får, en människa eller bådadera? Istället kan jag, flickan som skulle leva ett liv i en steril familj vad gäller djur, har nu fått ett eget får, som alltså får symbolisera mitt husdjur. Alla ni kattkramare och hundkrafsare, hamsterjagare och undulatfantaster, medge att ni aldrig har ägt ett får. Medge det, och låt mig skina en smula. Man tar nämligen inte hem får hur som helst och utan vidare.

För, ser ni, får ska märkas också, så mitt får har för närvarande två banangula plastbitar till örhängen, och jag tvingades bevittna den oroväckande stunden då fåren skulle piercas. Tanten, fårskötaren, berättade att hennes  käkar är spända till darrningstillstånd varje gång hon klickar fast ett märke i en av älsklingarna hennes öron. Jag förstår henne mycket väl. Inte var det gärna som jag såg pappa hålla ett stadigt grepp om det panikslagna fåret, och inte var det gärna jag hörde klicket när hålet bildades. Ändå ville jag se på, som för att riktigt veta vad mitt får har genomgått.

Att leka att får är hundar är inte särskilt lönsamt, och ändå gjorde vi det, som för att bevisa att det är möjligt. Något så motsträvigt som dessa fyra lamm vi skulle ha med oss, i koppel, har jag dock aldrig stött på förut. Skulle jag gå framåt skulle fåret gå bakåt, skulle vi gå snabbare satte sig fåret på bakhasorna och protesterade vilt, och skulle vi bromsa drog fåret med mig på en vild galopp. Samtidigt måste jag hålla koll på att fåret inte ströps av linan, vilket hänvisade till metoden att helt enkelt följa med i fårets takt, löpning på hög nivå.

Tips till blivande fårskötare: För att få ett får i trotsåldern att röra på påkarna - ta ett stadigt grepp strax under svansstumpen och ge fåret en liten kick. Meddela mig om inte det ger resultat.

Ett som är säkert är att jag håller mig ifrån slaktandet i höst. Får är nämligen inte livskamrater i stil med sköldpaddorna, nej, de föds till liv för att dö, för att tuggas av giriga käkar. I vintras insåg jag att jag faktiskt klarade av att smaka på de andras får (anklaga mig inte för att vara djurplågare, tack), och att köttet rentutav var läckert. Sådana saker blir man inte särskilt glad över att inse, men så länge jag håller mig ifrån vårt eget får ska väl allt gå väl.

På holmen vandrar alltså för tillfället fyra får av Finsk lantras runt och betar i en groende hage. Jag hoppas att de njuter av stillheten och lyxen i att få vara själva, för i morgon får de sällskap av åtta ytterligare får, biffiga som bara vad, och bara ödet kan avgöra om fåren kommer att komma överens.

Observation: När vi besteg holmen fick den lilla taxen spel och skrämde slag på mitt får, något som ledde till en kapplöpning som slutade mitt i ett kärr. Där satt får och hund snäll bredvid varandra och darrade förskräckligt. Ett får som bräker och en hund som skäller i kör, det är något det.


Jag måste erkänna att det här blev lite blödigt, för i skrivande stund råkade jag framkalla minnet av mitt lamm, och jag erinrade mig om att jag är snäppet under 300 km ifrån det. Snyft, inte sant? Hur som helst, bilder på mitt får och dess umgänge får ni se så fort jag har överfört bilderna från kameran.

tisdag 31 maj 2011

I'm back

Med tankarna på annat håll i något som kan vara en liknelse av en evighet, har jag nu äntligen klarat av att slappna av och inse faktumet att jag faktiskt saknar att vara miserabel. Så, här har ni mig, den sista dagen i maj, även om den är skön som synden.

"Vad har Miss Erabell sysslat med, då när hon inte har bloggat här?" undrar ni stilla. Hon har arbetat, grubblat och fotat. Hon har varit på sin sista flöjtlektion också, och varit med på sin sista gymnastikvårfest. Det känns förvånansvärt bra, men onekligen annorluna. En ny miserabel flicka stiger ut ur larven på den gamla. Hej, här har ni mig!

fredag 13 maj 2011

Man blir arg, som sagt

Blogger angstar, rejält därtill. Igår skrev jag ett väldigt fint inlägg om cykeltanter etc. och så bara protesterar blogger och tar bort det i likhet med allt annat. Så himla frustrerande! Jag får spader...

torsdag 12 maj 2011

Er dag - grattis

Ni vet antagligen hur det ligger till med saker och ting som blogginspiration, den stiger och den sjunker. De senaste dagarna har min inspiration legat och kvidit och slingrat sig längst nere på bottnen av en brunn. Det var nära att den kvävdes helt och hållet, men nu räddar jag den, i sista stund. Och jag är konstigt glad över att jag gör det.

Min lillebror fyller år idag. Han når skolmogen ålder och kan sålunda börja skolan i höst. Det känns fel, på något sätt. Han är ju allas vår lilla barnunge, inte får han bli stor. En annan som blir stor är min filuriga vän, så ett grattis till dig såhär lagom anonymt.

En ruskig tant cyklade på mig idag när jag steg av cykeln intill min kompis. Hon lät som en gammal onkel som har rökt i sjuttionio år när hon röt så väldigt. Hennes ögon var nattsvarta när hon kallade mig för idiot. Men liksom, hade hon inte kunnat meddela i förväg att hon hade tänkt passera oss lite tidigare, istället för att stanna rakt inpå mig? En vuxen borde åtminstone ha vett att behärska en sådan situation, tycker jag.
Jag är fjorton år, och bara ett barn.

torsdag 5 maj 2011

Pianogubbar

Vi tar en liten redogörelse gällande det här med pianogubbar, av vilka det förresten finns flera sorter, av vilka jag tänker ta upp två.

Vi börjar med den läckrare sorten, som såklart består av manliga artister spelandes piano. Helst ska de också sjunga bra, men det är bara rosen på prinsesstårtan (som inte är någon prinsesstårta utan ros). För att ta till snubbar som Bruno Mars och Owlcity - fantastiskt. Bevisa motsatsen kära människor, eller inte.

Så finns det den där sorten, eller kanske rasen, som består av inbitna konstnärliga musiker med reumatism i fingerknölarna, skalliga huvudknoppar och vajande gestalter. Lägg till en krokig näsa och en frän lukt av herrparfym samt ett sluddrande tal, och du har ett föremål för din undran. 

VARNING: Undvik dessa gubbar!

Gör inte som jag som måste dras med en av dessa gubbar minst två gånger i året när det är dags att öva inför flöjtkonserten. Ta inte risken att vara tvungen stå instängd i ett litet, unket rum med just en sådan gubbe. Då kan flöjten vara en klen tröst, även om den i andra fall är allt annat, för en flöjt är ju onekligen väldigt vass - och perfekt att trä små pianogubbar på!

Flygande skor?

Jag har ett litet minne av att ha läst något om en lustig figur som hade bevingade skor, men jag kan inte placera det hela, något som är frustrerande till 100%. Därav bilden.

Fakta: 1500m är inte min sträcka även om jag förbättrade min tid med en knapp halvminut sedan senast. Jag tycker inte om det. 

tisdag 3 maj 2011

Såhär officiellt, liksom

Ja, nu är jag då alltså fjorton på riktigt, så inga sidoskyltar på bloggen kan leda någon vilse. Det hela skedde på måndag, igår. En helt vanlig, men rätt så usel, dag.

Hur känns det?
- Alltså, ööh... det känns liksom inte. Man bara vet att nu är man en fjortis, och att alla vet det, och då är det bara att leva upp till sin roll. Alla åldras hela tiden. Något konstigt med det?

Nu vet ni det. Och jag vet att jag har fått klocka och ringar och väska och mysdräkt och sånt.
Någon som vill säga grattis?

fredag 29 april 2011

Mobbning och rädslor

När vi anlände till skolan idag möttes vi av något i stil med en antimobbnings-dag. Vi betraktade stilla pjäsen Henrik en tönt med mycket blandade känslor, vilket kanske mestadels berodde på en bra skådespelare och en verklighetsbaserad historia. Jag blev plötsligt väldigt sugen på att läsa den där boken som Henrik Ståhl har skrivit, även om jag säkerligen inte har tillräckligt med mod för att våga. Det är synd att vara en fegis, ibland.

För att vara en fegis har också sina goda sidor:

- Man hoppar inte ner ifrån Eiffeltornet  utan vidare.
- Man utsätter sig inte för obehag i stil med bergochdal-banor.
Stop.

Jag erinrade mig om att listan bara skulle innehålla saker som kopplas ihop med höjd och skräcken i höjderna. Fel, fel, fel. Men så är jag inte rädd för vatten heller.

torsdag 28 april 2011

Vitsippor så det understa ruttnar









Jag har någon form av förkärlek för vita blommor, och inte minst vitsippor. Det finns ju till och med en sång tillägnad dem! Inte underligt att jag därför har släpat ut kameran två dagar i rad enkom för att fota dem.

Härav till mitt stora projekt.
Jag jobbar febrilt för att samla in pengar i mängder för att kunna köpa mig en (dregel, dregel) systemkamera. Det kommer att ta tid, det vet jag snarare än känner på mig.
Såhär som ursäkt till varför det kan hända att bloggen svämmar över av foton alltid emellanåt, alltså, för det är väl okej?

onsdag 27 april 2011

Den strävhåriga taxen som inte ser ut som en strävhårig tax


Nu så här i efterhand grämer det mig att jag skrev rubriken som ovan (i och för sig är det enkelt att ändra den lagom nonchalant, men lättjan segrar), för annars hade jag kunnat fråga er om ni ser vad bilderna föreställer och bara ha fått mållösa, runda dockmunnar som svar. Åtminstone något i stil med det.

Bildernas motiv är en mörk, strävhårig tax till missfoster. Det vill säga, egentligen ska hon vara en sådan, men det skedde ett under i magen och hon kom ut som en, ur en optimists synvinkel, underbar, gyllenbrun och silkeslen gosebjörn. Och enligt mina beräkningar, som i och för sig inte är gjorda, ställde missfostret inte till med några förtret. 

tisdag 26 april 2011

Fett eller bäbis?

Jag erinrade mig om detta typ halvt klassiska avsnitt av Centralskolan nedan när jag såg biologilärarens mage idag. Den är rätt så höggravid, om ni undrade. 

Bara för att demonstrera våra fantastiska mattetimmar (okej, vi ser inte på Centralskolan exakt varje timme men...) bifogar jag filmen:

lördag 23 april 2011

Några faktum att inse

- Bloggpausen verkar inte ha hållit i sig särskilt lång tid, men så är jag och andra sidan inte väldans bra på att hålla saker och ting heller.

- Det är påsk och allting är frid och fröjd.

-Jag har tvättat hela (okej, halva, jag medger) husets fönster både invändigt och utvändigt.

- Det hela skedde iklädd bara t-skjorta och byxor.

- Nu ska det strax målas ägg.

- Jag har gjort ett stort framsteg och sprungit i skogen (en så kallad länk, hrmm).

- Jag har spelat badminton också, och nöjt mig med usla racketar och bollar, ursäkta fjädrar.

- Dessutom skippade jag stövlarna.

- Nu ska jag duka bordet.


Såhär ifall ni undrade.

onsdag 20 april 2011

Påsklov - även här

Påsken nalkas, likaså påskharen, som tyvärr inte har något att uträtta hos mig i år. Ibland är godisstrejk en pina - men jag ska uthärda det, jag ska.

Egentligen tänkte jag bara komma med ett påskigt hallå och ett litet meddelande som förklaring till varför bloggen kommer att stå ouppdaterad och övergiven de närmaste dagarna. Det är nämligen påsk och då ska även jag ha lov. Det ska också du, så varför plätta sig framför en dator i helgen?

tisdag 19 april 2011

Det här vädret

Det är märkligt hur vädret kan påverka en. Antingen blir man sådär oförklarligt utled på det att man nästan vill banka huvudet i väggen, eller så blir man som nu - lika oförklarligt lycklig. Den känslan gillar jag. Förutom att den gör mig pigg och glad får den mig att göra saker som annars känns lika omöjliga som att typ lyfta en häst. I mitt fall gäller det:

1. Att komma mig för att gå på länk och en sekund senare upptäcka hur fantastiskt skönt det är att mana på sig själv, svettas och andas frisk luft. Idag med musik i öronen och detta väder som sällskap... Ljuvligt.

2. Att cykla till kvartetten med ett leende på läpparna. Det är synnerligen ovanligt. Jag upprepar - synnerligen ovanligt.

Förresten, på tal om det här med vädret så har även mina kompisar en gnutta humor vilket kom fram bland annat idag när de visade upp sitt lilla nyhetsskådespel framför en uttråkad klass.

Allt gick som smort tyckte vi i publiken, och så kom de fram till väderleksrapporten då man fann att karta saknades och den fjomsiga städerskan klädd i gulprickigt fick föreställa Finland. I södra Finland, vid damens fötter, var det varmt och fuktigt. I mellersta delarna av landet mellan hennes ben var regnet surt.

Gnugga humorknölarna och försök förstå det roliga i det hela.

Angående misstag

Jag vill bara påminna mina läsare om att jag inte är en robot som matar ut rättstavning på rättstavning i samma takt som klockan tickar, utan att även jag kan göra misstag som tex i förra inlägget då jag av misstag tappade ett s vilket en anonym tillrättavisade så vänligt.

Jag håller envist fast vid att misstagen visar att vi är människor. För inte vore det väl kul ifall en älg satt här och skrev detta inlägg? Eller, jo, kul skulle det väl vara i högsta grad, men ni fattar...